Sweet Em

Sådärja. Då var den första arbetsveckan efter semestern avklarad. vi hade inte så många barn så det var ganska lungt.
förlåt alla folks om jag är dålig på att uppdatera min blogg. men jag har ingen ork, lust eller tid att skriva känns det som:(  och jag vet aldrig vad jag ska skriva om. är det ens någon som läser min blogg?
så kom jag på en sak idag. kanske jag skulle skriva om mitt jobb? om det jag faktiskt kan och är duktig på . om barn.  kanske inte bara om barn. kan ju skriva om rockabilly och raggare också förstås;)

Jag trivs mer och mer med mitt yrke . och särskilt montessori. jag har länge tyckt att jag inte är någon. men kanske är det så att man inte behöver bli sångare, fotomodell/pinupmodell, konstnär, fotograf, journalist bl.a för att vara någon. jag är ju faktiskt någon ändå. och jag har ju "raggar och rockabillykulturen" som jag brinner så mycket för. författare vill jag dock försöka bli ändå någon gång i framtiden.. och, jag är ju faktiskt med och formar framtiden. för visst är barnen våran framtid? det värsta är ju att samhället blir sämre och sämre. men jag vill vara med och försöka ändra det. jag vill inte att mina egna barn ska växa upp i ett jävla getto. dock kanske det inte går att undvikas och jag kan inte ensam förändra något. men, ingen kan göra allt, men alla kan vi göra något. och jag tror tyvärr att allt för många bryr sig mer om att ändra hela världen och människor i andra länder istället för att faktiskt försöka laga sitt eget land. för vad tjänar det till att försöka förändra något när man inte lagar det som faktiskt är en närmast? det finns människor och barn i detta land som även dem behöver hjälp och stöd. barn som är mobbade, utsatta för våld , psykisk press och kränkningar.
vissa människor ska dessutom inte ha barn. jag har mött många puckon till föräldrar. det är mötet med föräldrarna som är det svåra. när det gäller barnen så skapar man den relation som man själv vill skapa och som man faktiskt gör det till. när det gäller barn så finns det inget som kallas "kemi" eller första intryck. ett barn kan du forma som du själv behagar. ett barn är oftast mer samarbetsvillig än en vuxen. bara du tar dig tid att lyssna och ligga steget före. du anar inte hur mycket ett barn kan lära dig. jag tycker det är så fantastiskt att ett så litet barn som en 2-3åring kan lära sig bokstäver och t.o.m. ord. jag blir så glad i hjärtat när jag ser att barn lyckas med något. att se glädjen i deras ögon.    

men för att återkomma till raggare och rockabillysar. vart går egentligen gränsen? jag har inte riktigt förstått det och det känns som att detta är ett väldigt känsligt ämne. jag är faktiskt lite trött på människor som ska tycka så mycket och lägga sig i andras liv.. jag är ganska nöjd med att ha flera kretsar att umgås i.  jag är väldigt nöjd med att lyssna på winnerbäck och även Elvis. jag menar, vem är det egentligen som bestämmer vart den hårfina , tunna linjen går? jag älskar att klä upp mej och se ut som en liten pinupa från 50.talet samtidigt som jag älskar att gå i mjukisbyxor ibland och lyssna på svensk musik. jag är jag, och jag kommer tyvärr aldig passa in någonstans om jag inte tillåter mig själv att göra det. dock tror jag ändå att jag inte kommer passa in till 100 % bland rockabillysarna. men jag tror att jag är ganska nöjd med det. jag får väll nöja mig med att vara någonstans mitt i mellan. en raggarbillytjej ;)  hah. ett nytt ord!
det känns som att många inte hajar grejen riktigt dessutom. det handlar om att vara sig själv och inte "klä ut sig" varje dag och visa upp sig på tillställningar som te.x rocket room. och inte heller supa skallen i bitar på någon klubb.  det handlar om musiken, bilarna och ha trevligt. det är mycket roligare att sitta i en raggarbil och dricka öl tycker jag. sen så är det ju självklart kul att gå på raggarklubbar också. men det känns ändå som att många int hajar grejen riktigt :/

nu hade jag snart tänkt ut och gå lite . jag behöver röra på mig. det behöver alla människor:)

ikväll ska jag och Linnea se Winnerbäck:D *längtar*
Kisses/ SweetEm