Sweet Em

ååh Twilight!

Äntligen har jag sett första och andra filmen. jag förstår inte varför jag inte sett dem innan. det har väll helt enkelt inte blivit av. jag har alltid älskat vampyrfilmer. men nu är jag helt hänförd.
jag kände deras känslor leta sig ut genom tv.en och krypa in i mitt skinn. in i min själ. filmerna sliter upp sår, känslor och händelser som jag hade trott var borta. känslor som man helt enkelt glömt att de fanns.
det sägs att kärlek på film inte är på riktigt. att livet och kärleken inte kan vara som det är i filmer. men det tror inte jag på . om riktig kärlek finns, så borde det väll kännas exakt som i filmer ?? de där känslorna som bara riktigt riktigt bra kärlekshistorier kan skapa och locka fram. evig kärlek. är det möjligt att det verkligen kan existera? inte för att jag tror på vampyrer och varulvar. men om de hade funnits, hade världen sett annorlunda då?
eller finns det någon annan typ av styrka där ute som kan få två människor att verkligen dras till varandra av någon onaturlig kraft likt den som Edward och Bella kände?
ibland är man så otroligt blind. man söker efter lyckan när den kanske egentligen är mitt framför näsan på en.
men hur i hela friden ska man veta att man gör rätt val? eller blir det ändå som det är tänkt tillslut? är alla tjejer i världen "en Bella" som söker efter "sin Edward" ?  eller en "Julia" som söker sin "Romeo". För det är det som denna film är, en modern version av "Romeo och Julia". Om evig kärlek, att följa den man älskar in i döden och att göra precis vad som helst för att få vara med denna person..

jag tror att alla känner igen sig i någon utav karaktärerna i "Twilight". och alla har vi en Jacob i våra liv. för de riktiga vännerna, de finns alltid där no matter what. vänskap som ingenting i hela världen kan förstöra.  
En annan sak är det med kärleken. det kommer alltid finnas någon eller något som gör allt för att förstöra den: otillit, otrohet, sjukdom, död. det är svårare att hitta "sin Edward". men var inte ledsna tjejer, för jag tror att slutar man leta så kommer kärleken automatiskt. kommer den inte ändå, så kanske du inte är redo för den?

så visst är den märklig, kärleken? om inte hela livet.
blir kärleken sådär underbart evig om man bara tror? kan det vara en själv som ibland blockerar de där känslorna man kände "i början" ? kan de komma till liv igen om man bara tror på dem?
och varför dras jag och min kärlek alltid tillbaka till varandra? (som i filmen ungefär faktiskt). varför har det gått snett så många gånger, för att sedan bli bra igen? varför tjämpar man vidare tillsammans?
en klok man sa en gång till oss att livet alltid kommer vara så. att ena stunden vill man dräpa varandra för att sedan älska varandra mer än något annat i hela världen igen.  kanske är det så att man bara måste ta sig genom de där hemska stunderna som gör ont för att kunna börja leva igen? oavsätt om det är med samma person eller om man väljer att gå skiljda vägar. det gör dig starkare. kom dock ihåg att hur mycket du än vill glömma en person eller känslor så gör du det inte. de göms bara långt där inne. positiva som negativa känslor. ibland bubblar de upp till ytan och påminner oss om det liv vi lever eller levde. 

ja jag vet inte. jag försöker bara leva. för det värdefullaste man äger, det är livet.
men en sak vet jag; jag älskar vampyrer;)
och jag avskyr söndagar. då blir jag alldeles för känslosam :(

ta hand om varandra där ute. tack alla mina nära och kära som finns för mej. jag älskar er! <3

Kisses/ Sweet Em